... Idag så är det 7 veckor sedan allt rasade runt omkring familjen Siljebäck. Något ofattbart hände verkligen som ingen trodde skulle hända. Jag kan fortfarande inte tro eller kunna ens tänka mig tanken på att min bror har gått bort!
Hur ska nu julen vara? Alla traditioner måste göras på nytt sätt, tur har vi ett nytt köksbord så vi har inte samma platser längre - vem skulle få sitta på din plats annars? Nu får vi inte hänga fram din julstrumpa - för det finns ingen som heter Alexander och jag tänker inte låta nån ta den heller. För den är din! Bara din!
Jag känner att jag är glad över att jag inte hann köpa någon julklapp till dig - för vad hade jag kunna gjort med den nu? Den hade ju bara passat till dig - ser bara på mamma. Hon hann köpa tidningen som vi får varje morgon - vem ska ha den nu? Du finns verkligen inte längre..
Nu ska vi fira jul utan dig - det är lika med att äta tomtegröt utan riset?! Det blir kaos.
För två år sedan så hade vi det lika jobbigt på juldagen - det året farfar gick bort. Jag ser bara framför mig när vi ska läsa evangeliet att alla kommer bara sitta och gråta. Fy vad hemskt det kommer att bli - vill inte gråta, vill skratta och le. Känner mig inte bekväm av mig att visar känslor - gråta är inget för mig, men om jag nödvändigt det är just nu!
Tack min familj och släkt för att ni finns och underlättar allt. Jag vet med er så behöver jag inte vara rädd och känna mig dum. Ni vet vad som har hänt och hur jag känner mig!
Tack Marcus, för du är en räddande ängel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar