Livet

Jag vill att allt ska vara som förut, jag känner på mina axlar att de får bära en vikt som de inte längre klarar av!
Mitt leende har börjat komma tillbaka och jag vill bara njuta av det, inte känna att jag inte kan le för då vet jag att någon annan tycker det är olämpligt!

Så jag säger:
Om det är någon som läser detta så kan jag meddela att jag inte orkar ägna tid åt om vad andra tycker eller mår, jag måste få le, jag måste känna mig lycklig för att kunna ta mig igenom det som ligger framför mig. Jag orkar ingen mer vikt på mina axlar så lämna era problem till någon annan, jag vill gärna hjälpa till men måste säga ifrån att jag inte klarar det. Fråga om hjälp skadar inte men om jag säger nej eller blir tyst ta det som ett tecken att jag inte orkar! Innerst inne så börjar jag läka men det tar fortfarande på mig. Så snälla, spara era frågor och låt mig få leva så lätt som möjligt.

Den lilla lycka jag får nu vill jag behålla, för den ger mig mer kraft än ni någonsin kan förstå! Jag kanske är mycket med min pojkvän, men det är min stöttepelare nummer 1, utan den kärlek jag får utav honom så skulle jag inte orka. Han gör mig dunder lycklig och stör mig inte om ni vet att jag är hos honom, för det behöver jag.. Få ägna mig åt mig själv och mig och han tillsammans!
Det är min fristad!

Och Ellen ger mer än vad ni kan förstå, jag kan prata med henne om detta som jag har så svårt att prata om. Hon vet vad jag går igenom och kan relatera. Jag är så super glad över den kontakt jag har fått med henne så jag vill inte höra några ord att "oj vad jag är mkt med henne" eller att jag prioriterar att vara med henne och inte är med andra.
Men det är så att hon låter mig prata ut och jag behöver det. Vi pratar om vad jag har varit med om inget annat. Jag pratar inte skit, för jag hatar att prata skit så tro inte att jag gör det. Vi diskuterar livet!