Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig i ord men livet börjar verkligen komma ikapp mig.
Sitter och tänker på min bror, inser att jag aldrig mer kommer att kunna få träffa honom igen!
Ögonen är vattenfyllda och det rinner över kant, tårarna rinner för att jag just insett mer och mer att jag har förlorat min bror.
Saknar honom något otroligt - det kommer aldrig bli sig likt utan honom. Varje sak jag gör får mig att tänka på honom. Att ligga ute i hans gamla rum gör mig trygg. Men aa vad jag saknar honom.
Det svider i mina ögon för tårarna kan inte hållas tillbaka och de ska inte hållas tillbaka.
Vill härifrån - tycker det har varit för mycket.. Jag orkar inte vara stark längre!
Jobbet börjar ta lidande och jag är rastlös när jag inte jobbar, kan inte sova ordentligt. Hjälp - jag håller på att bli galen..
Ta mig härifrån så jag får vila upp mig och kunna ta vara på mig själv!
Alexander Siljebäck - Jag hoppas du vilar i frid! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar