Tom

Låt mig bara få skrika ut, låt mig falla, låt mig få gråta ut!
Jag orkar inte mer, jag känner hur jag äter upp mig inifrån...
Hur jag inte kan inse hur andra känner, behöver jag eller inte?
Är det min tur att få kunna luta sig mot någons axel och tillåta sig falla..
Tillåta sig själv att vara den svaga länken - få vara jag!

JAG ÄR STARK, JAG ÄR OMTÄNKSAM, JAG ÄR JAG -
Men ibland så vill jag bara vara en annan som just precis inte är STARK ELLER OMTÄNKSAM.
Kan jag bara inte få visa min känslor om inte få dessa blickar eller tomma ord mot mig.
Varför måste jag alltid bära allt på mina axlar - just nu så förstår jag fasters ord..
Jag bär allt och alla glömmer bort mig..

Fan jag är bara barnet känns det som, men alla tror att jag är vuxen och pallar allt..
Fast var dag så rivs ytterligare i mitt hjärta!

Jag känner att jag snart inte kan vara snäll, hålla inne min ilska som kommer!
JAG VILL OCKSÅ FÅ VA EN DEL AV HONOM..
Varför bara ni?!

Det var min bror också, alla saker som är hans är viktiga för mig för det är det ända jag har kvar utav honom. Jag minns inte ens när jag träffade honom senast. Medans folk kan säga på rak hand när de kunde det. Jag vet inte någonting. Allt är som bortblåst!

Ta mig härifrån!