4 månader har gått sedan min värld vändes upp och ner - du försvann från våra liv och jag känner mer och mer saknad efter dig! I mitt hjärta känner jag en sådan tomhet för att jag aldrig kommer få träffa dig igen, få uppleva saker med dig eller kunna ringa och be om hjälp igen...
.... För en vecka sedan så var jag på min kompis Lisas begravning som gick bort den 1 februari. Hon var som du en stark, glad och positiv människa som varken har gjort något dumt eller något som man kan klaga på! Innan vi kom in i kyrkan så kände jag i min kropp hur saknaden av dig kom över mig - jag skulle gå in på en begravning som var för en 18 åring och 2 månader innan så var jag på din. Tårarna föll nerför mina kinder och jag bara kände hur fel allt detta var och hur ska jag ta mig igenom denna begravning. Under hela begravningen så tänkte jag såklart på Lisa men jag såg bilder framför mig hur de var under din begravning, hur den var och tårarna föll för att jag visste så väl att jag aldrig skulle få träffa dig igen, aldrig någonsin!
En dag som jag kunde visa känslor och en dag som var väldigt skönt för mig - jag tar mycket glädje av hur min kompis men även Lisas bästa kompis kom fram till mig och jag beklaga och får tillbaka hur gick det för dig? Jag kände i hela mig hur jag ryste av lycka för att någon fråga mig för oj va jobbigt det var och det visades genom tårar. Och nu rinner de igen - jag saknar dig något enorm!
Jag var på kyrkogården idag och tände två ljus. Sa några meningar och kände hur tom jag kände mig. Jag känner mig inte längre som mig själv - allt är bara svart. När jag skrattar så börjar jag tänka vad är det jag gör - det känner inte äkta längre fast det är mitt vanliga skratt. Något saknas och jag vet så mycket väl vad det är - det är du!
Tror inget vet hur mycket du betydde för mig och jag tror inte jag visste det innan heller men nu vet jag mer än vad jag klarar av att veta. Jag såg upp till dig - du var trots min storebror och vi fyllde år på samma dag. I många år sa du att du ägde mig och varför inte. Jag har alltid sett dig och gjort likadant. Vi har haft samma intresse och allt. Och nu är du borta! BORTA!
Jag kan finna på något sätt något positivt med det här genom att jag kommit lillebror närmare men det är inte samma sak. För vi har alltid kommit bättre överens, haft samtalsämne och kunna prata om känslor. Fy fan vad jag hatar det här - vill inte vara med längre. Orkar inte ha dessa känslorna - orkar inte att det dalar, kan man inte bara få ha alla känslor på en gång, beta av de och sedan leva vidare. du kommer aldrig försvinna från mitt hjärta ändå så varför inte? Jag bär mig att med dig för våra ord har jag tatuerat in. Farmor skrev så fint till din dödsannons..
"Så länge vi minns - så finns Du!"
Det står nu på min högra arm och kommer alltid att stå där. För en stor del betydde mycket för mig - du betydde mycket för mig, något som jag inte kan förklara med ord. Önskar innerligt att du skulle komma tillbaka - kliva innan för dörren och krama om mig, säga att det var ett test. Men det kommer aldrig hända. Det är det ända jag önskar, få krama om dig och säga allt vad jag skulle vilja säga innan allt hände. Trodde verkligen inte det skulle hända dig eller vår familj. Men det gjorde det och jag har så mycket att säga dig som aldrig kommer att ske.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar