Dåtid, Nutid och Framtid

Man kan inte jämföra sin tankar som man har nu mot de som man har nu - man har fått en annan uppfattning om saker och ting samt man har andra saker att tänka på!

Åldern har man nått för att man ska börja bry sig om vart en pengar går, betala räkningar och kunna unna sig något gott. Man ska arbeta och även söka arbete för man är inte försörjad av sina föräldrar längre..
Även börjar man få tankar om hur man vill ha det i framtiden - vill man gifta sig, skaffa barn, flytta, vart vill man flytta, ska man läsa på högskola/universitet eller är jag nöjd med min titel?
Det är så många frågor och svar så det känns som att det är mognat fråga, just nu går jag och tänker på om jag vill läsa vidare eller inte? Men frågan är då - ska man stanna kvar här och pendla till sin älskling eller inte? Marcus kanske fastnar i Linköping? Men det gör mig inte så mycket, tycker det går bra med pendlandet och min kärlek bara växer för var dag.. Känner att han är min och jag tänker inte släppa honom :)
Så jag är nöjd med tanken...

Sådant här självklara saker och jag tänker även sådant som händer i sina liv både följer en med i hela livet , både dåligt och bra. Allt lägger man i sin minnesbank i huvudet.
Jag har händelser som bara händer en själv - de har jag packat ner i min ryggsäck långt bak i minnesbilden för det är sådant jag inte behöver lägga kraft på.
Sedan har jag saker som händer med livets gång - vissa fortare än andra men jag försöker bearbeta det med min familj, släkt, pojkvän och vänner! Och jag känner att jag klarar det - inget är omöjligt..
Men, alltid kommer det ett men..
Något som alltid består och alltid kommer vara en j*vla problem för mig är min smärta jag har i mina knän. Den tar kol på mig och jag ska prata klarspråk. Kanske inte syns på mig och det gör det inte för jag orkar inte lägga den smärtan på någon annan. För det är så mycket annat runt omkring som är större! Hmm, fast för mig så är det något som hindrar mig - jag känner bara hur min självbild förändras - något som den aldrig förr har påverkat mig, jag känner att självtillit och självförtroendet börjar tryta för jag inte kan göra saker och ting utan att sedan gå med smärta i 3 dagar efter det.. Jag känner jätte mycket av mina knän nu när jag jobbar så mycket och det är skiftningar i vädret. Vill mer än gärna träna och bli vältränad igen för jag mår så bra av det, men knäna hindrar mig åter igen. Jag ger mig fan på att jag ska klarar igenom denna perioden igen, igen, igen, igen men det är så påfrestande för jag har bara lust att skrika rakt ut att jag hatar sjukvården, smärtstillande som inte hjälper och allt som bara hindrar mig. Den kränker ner mitt självbild något otroligt, jag vill börja träna bort allt överblivet fett som dallrar - usch jag har aldrig brytt mig, fast jag klarar inte av att inte väga så här mycket för det blir ännu mer tyngd för knäna. Jag måste gå ner i vikt och jag är emot bantning fast ser snart ingen utväg.

Jag försöker finna styrkan till att klara mig känslomässigt över allt som har hänt och samtidigt strida mot det monster som gör och gjort mig så svag i åratal..