Något jag är rädd för?

Det var någon gång i början av oktober och jag var på ett sammanträde tillsammans med distriktsstyrelsen i svenska kyrkans unga. Vi var på stiftgården Flämslätt som ligger mitt ute i ett paradis, helt underbart ställe. En stund på dagen så ville våran stiftadjungt att vi skulle ta en sväng i skogen tillsammans och innan så ritade vi upp en klocka med 1-12 och sedan så fick vi bestämma möten för varje klockslag med någon i styrelsen. När vi väl hade pysslat ihop våra mötestider så började vi med vårat första möte som var klockan ett, detta mötet fick vi en fråga som vi bara skulle prata och dela med oss till den personen. Jätte trevligt var det och det var blandade frågor från vad skulle jag göra för att få svenska kyrkans unga framåt? Vad är den bästa/negativaste sidan av varann osv.

Tillslut så kom jag med ett av mötet - var bland det sista och mötet gav en träff med våran ordförande. Vi skulle diskutera frågan, Vad är du rädd för?
Jag ville tänka lite och samtidigt så visste jag inte vad jag skulle svara så våran ordförande började och vi diskuterade lite hans svar och när han berättade sitt svar så kom jag på vad jag är rädd för, något som jag känner att jag inte skulle klara av. Vet inte om jag skulle vara stark nog att resa på mig igen om det skulle hända..

Mitt svar var: Jag är rädd för att förlora en närstående med blodsband. Alltså någon av mina bröder eller mamma, pappa.

Ordförande och jag diskuterade, att det är ett naturligt svar. Man är alltid rädd för att förlora sina nära och kära som man älskar. Men vi tog det med en nypa salt och efteråt så har jag tänkt på det och jag har alltid varit rädd för att förlora någon i min familj med blodsband. Och jag har alltid varit orolig över att jag just Aldrig ska kunna resa mig igen och hur jag skulle agera känslomässig och allt...

1 månad senare:
Så händer just det som jag har varit livrädd för, min storebror gick bort och jag sitter nu 7 månader efter allt och tänker på vad som hände för 8 månader sedan. Jag står på fötterna, starkare än någonsin och klarar av att leva ett liv. Min fråga är - vad är jag rädd för egentligen? Allt som skulle kunna sänka mig har hänt - vad finns kvar att vara rädd för? Massor såklart men jag vet att jag skulle resa mig upp åter och åter igen..

Det jag inte riktigt kan släppa är att det verkligen hände, efter 1 månad så hände det jag verkligen var livrädd för. Jag är med i kyrkan och jag anser att allt händer utav någon anledning. Fast detta kan jag inte finns någon anledning till? Jag tror på ödet och jag är inte direkt så kyrklig av mig men jag gillar gemenskapen väldigt mycket. Allt som har hänt har undrat varför ska man tro på en högre makt när den tar det dyrbaraste som finns för en? Tror "den högre" makten att man lovar hederligt att stanna kvar? Nej, jag vacklade och tappade det lilla jag hade kvar. Jag kan inte leva på en tro som gör sådana här saker mot mig - och absolut inte mot min bror som var en av de snällaste, omtänksamma personen i min vardag..

Jag är trött på allt tjat om att gud förlåter, gud tröstar, gud gör dig stark.. För de första, hur kan han trösta mig om han tar det som jag värdesätter i mitt liv, hur ska jag förlåta honom för att han gör detta? Hur kan han göra mig stark när jag inte vill ha han i mitt liv någonsin igen!
Jag vill näst intill säga att de som har en tro är för att de är svaga - men jag vet att finns mängder av anledningar till att tro på en gud...

Det tär i mig att jag har förlorat någon som jag har varit rädd för att förlora och när jag för en gång skull öppnade mig för någon så händer saker och ting som gör mig rädd att öppna mig för andra. Rädd att saker ska hända som inte får hända!